När nätuppkopplingen skar ihop på grund av tungt reklamavbrott var jag nästan lättad. Första delen av dokusåpan Koloniområdet Iris är en uppvisning i töntig produktion (från 2007). En töntig programledare (han har bokstavligen haft roligare dagar…) från Noooorland traskar in i bild med avskurna (!) armar i ett pittoreskt koloniområde bara tre minuuuter från Stockholm city och får mig att må lite illa direkt. Därefter blir det bara värre.
Vi får möta Bosse-polis som inte följer reglerna. En pantertant och toyboy med “hjärta av guld”, som följer reglerna (om att häcken måste vara 1,10 m.) och den madam som ser till att reglerna följs. En bastant madam som varit lapplisa i Stockholm stad sedan -68 och övervintrat sin sharlakansröda hårfärg från samma årtioende. När vi gör bekantskap med ordförande och hans “kvinna” vill man nästa stänga av. Han har bott på kolonin hela sitt liv. Då vill jag bara springa därifrån.
Utifrån det lilla jag har sett tycker jag att produktionsbolaget har grävt i fel trädgårdsland. Där finns varken Kolonistan, Grannen, Jobba-jobba, Lantlorden, Mr Promiseland och hans sällskap, Tvåbarnsmamman, eller Sparrisodlaren. En homogen massa töntar är vad som hittills har visats upp i första delen av åtta i vad som kan utvecklas till en korsning mellan En annan del av Köping och dokusåpan Ullared. Det kan helt enkelt bara bli bättre – och jag hoppas att det blir det.
För att inte Koloniområdet Iris och Jan Bylund ska nå ett nytt lågvattenmärke hoppas jag också att det snarast dyker upp några gröna fingrar som är yngre och mer kreativ än Toyboyen Marko och även en handfull färgstarka och mer representativa invandrade koloniodlare än han. Invandrare står de facto en allt större del av odlarglädjen och förnyelsen – i alla fall på minde bemedlade koloniområden än i Iris trånga småstadsidyll.
Med risk för att trampa känsliga tv-tittare på tårna så är det bäddat för lyteskomik och Svenska hjärtan-tragik när Sveriges första reality från kolonilandet flyttar in i rutan. Jag längtar efter mysiga Månsson-Colts trädgårdsår i koloniområdet men hade hoppats på en dokusåpa bland grepar och gräsklippare av samma kaliber som “Mitt stora feta syrianska bröllop”. Bylund matchar trots sin rutin inte kebabkocken Malek. “Det är reality-tv när den är som bäst, som dryftar könsroller och klass på ett sätt som finkulturen sällan förmår. Utan att döma eller exotisera”, skriver Natalia Kazmierska i Aftonbladet kultur.
I avsnitt två får vi träffa Assam och hans sambo Inka från Island, som fyller snart 50 år, som sticker ut genom att störa lugnet. Ett yngre par dyker också upp liksom det obligatoriska gayparet. Håller sig bara Jan Bylund borta bland panelhörnorna kan det kanske bli lite bättre. Kolonistan får också konstatera att en grön avundsjuka lyckas titta fram – här hemma. Jag hade ju så gärna haft en sådan där liten söt stuga – även med töntiga grannar. Kanske gör jag en Bylund på min egen kolonilott.
/Kolonistan
